Zoom är en filmpedagogisk tidning för lärare och pedagoger som vill använda film och medieuttryck i sin undervisning. Innehållsmässigt är tidningen uppdelad i artiklar, recensioner av aktuella filmer och böcker, essäer och sist det som lite påhittligt kallas handledning. Med minnesbilder av min egen mossiga och standardartade skolgång i bakhuvudet, tycker jag att greppet media som undervisningsmedel känns både intressant och nytänkande. Den inledande delen av artiklar väcker genast intresse, till stor del tack vare sin bredd av olika teman. Teman som täcks är bland annat konspirationsteoretiska filmer runt 11e-september-dåden, filmbaserade undervisningsmetoder och svårigheterna i att genomdriva dokumentär- och miljöfilm. Det finns även en mer vetenskapligt betonad artikel om behovet av mediekunskap. Artiklarna känns mycket relevanta med tanke på tidningens tema och öppnar vidare för både tankar och diskussioner. Därefter följer film- och bokrecensioner. Recensionerna gör dock att jag kommer av mig lite i ”diggandet” av Zoom, då jag uppfattar viss kritik som något forcerad. ”På andra sidan häcken”, en film riktad till barn i ålder 7 år och uppåt, får till exempel kritik för att den inte tillräckligt utnyttjar en möjlig vinkling angående människans ställning mot naturen. Med risk för att låta som en new-age hippie, är jag av åsikten att barn idag för tidigt tvingas analysera och värdera istället för att bara få existera i varandet. Varpå jag finner denna specifika kritik en smula onödig. Vidare kritiseras filmen ”Gustav 2” för att man förenklar komplexa teman och använder för mycket upprepningar. Kritik som känns fundersamt i barnfilmssammanhang eftersom småbarn i allmänhet tilltalas av enkla teman och upprepning. Överanalys av film i all sin ära, men det känns viktigt att man minns målgruppen och anpassar sin kritik därefter. Nästa sektion i tidningen är essäerna. Här kopplar olika skribenter ihop filmer och dess teman med samhälls- och kulturfenomen. Småstadstristess, att veta vad man har men inte vad man får och kvinnors uttrycksmöjligheter, är intressanta teman som kopplas till aktuella filmer. Samtliga essäer känns mycket genomtänkta och underbyggda med rejäl kunskap. Varje essä får mig dessutom att verkligen vilja se filmen som essän bygger runt, vilket väl inte kan innebära annat än högsta betyg. Det sista inslaget i Zoom är vad som benämns som handledning. Varje handledning tar avstamp från en film som skall ses av en grupp, företrädelsevis en skolklass. Filmen analyseras av artikelförfattaren och slutligen ställs olika diskussionsfrågor upp, vilka kopplar samman filmen med bland annat aktuella händelser, mänsklig natur eller mer filosofiska tankar. Frågorna är oftast mycket tankeväckande och i handledningen återfinnes även den tydligaste kopplingen mellan film och pedagogik. Överlag tycker jag väldigt mycket om Zoom. Den har en luftig bredd, många intressanta kopplingar mellan film och samtid och framför allt går det att skönja ett genuint intresse för film. En tidskrift som inspirerar till hur film och media kan bidra till en välbehövlig förnyelse inom dagens skolundervisning. Mia SöderbergZoom nr 3/2006

I Christine Falkenlands värld är gränsen mellan prosa och poesi oftast mycket svävande, i de skrivna orden såväl som i den verklighet de beskriver. Trasdockan utgör till en början inget undantag. Öppningen är dramatisk, vi finner Ylva dinglandes från en bjälke på vinden. Allting tyder på självmord, men obduktionen visar på motsatsen, Ylva var död innan hon hängdes upp i snaran. Vem? Varför? Föräldrarna, som alltid hållit sig eller hållits på avstånd, börjar nysta – vem var Ylva egentligen? I undersökningen av huset finner man en dagbok, kanske hittar man svaren här.Den första delen av Trasdockan är en berättelse i den prosapoetiska anda jag förväntar mig av Falkenland. Där finns en berättarton som skapar en sällsam stämning, men sedan förändras landskapet och man får istället läsa Ylvas dagbok. Att använda sig av dagbokstekniken är ett välanvänt och tacksamt skrivsätt, men i Trasdockan är dock perspektivet inte konsekvent. I vissa stycken får man i kursiv följa en annan karaktär, perspektivet blir den allvetande berättarens. Som läsare kan jag i detta sakna en rytm, ett återkommande mönster som gör det lättare att glömma bort att det faktiskt är en bok man läser. Av en dagbok ställs även ytterligare krav, den skall vara de intima tankar som huvudpersonen valt att skriva ned och finner man där något som tyder på att den är fiktiv blir man genast misstänksam. I detta lämnar Falkenland en del att önska. Frånsett de skrivartekniska hack jag ibland upplever, är dock Trasdockan en bok som jag inte kommer att glömma. Ylvas historia är speciell, den följer inte det vanliga mönstret och är ett utforskande av ett liv som kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Där dagboken tar vid, får vi veta att Ylva flyttat tillbaka till sin barndomsstad för att få lugn och ro att skriva. Det blir tydligt att Ylvas ungdomspersonlighet lever kvar i den vuxna Ylva – hon återvänder inte bara till sin barndomsstad, hon återvänder även för att dö i sin gamla skepnad.Mina WiddingChristine FalkenlandTrasdockanWahlström & Widstrand

– Den handlar om en liten flickas universum och hur man orienterar sig i den närmaste kretsen. Om att hitta sin egen plats på ett eller annat sätt.Så beskriver Anna Hultenheim sin diktsamling. Det kan bli svårt när poeter försöker förklara sina böcker. Det färgar lätt av sig på läsningen. Men i Anna Hultenheims debut Ljusetmörkretljusetdag fungerar det, av någon märklig anledning. Boken är extremt visuell. Inte bara med hjälp av den franska kosmonauten som vi får följa i inledningen, utan också av att orden och bokstäverna ibland är skrivna på genomskinligt papper, ibland formar bilder i form av cirklar, är det ett solsystem? ”en svart punkt under ögonlocken krymper tills jag bara återstår som en möjlighet” Nere på jorden finns just flickan som drömmer. Där finns en pappa och en mamma. ”Den vita kartongen står och ruvar på fyra chokladcylindrar under locket, en i varje hörn. Kartongens fyra vita väggar är ett rum som håller samman en familj” Drömmarna, är inte är farliga, säger föräldrarna trots att barnet vaknar och skriker. De lugnar henne. Samtidigt som de orsakar hennes verkliga oro. En verklighet som blir ett uppvaknande till uppbrott, en skilsmässa och en saknad efter en pappa. Flickans värld är allas. Situationer där flickan förstår mer än vad som förväntas av henne växlas med ögonblick som samma flicka inte alls kan koppla ihop. Vad är det egentligen som händer i mammas och pappas rum när hon hör det smackande ljudet? Anna Hultenheim, 48 år, tycker att hennes debut är sen, att det faktiskt har tagit lång tid att debutera på Bonniers. Tiden av kamp märks knappt, texterna är välskrivna men inte överdrivet eftertänkta. Trots att hon försöker att skildra traumatiska uppbrott ur ett barnperspektiv på traumatiska uppbrott, vilket inte är enkelt, är boken inte tröstlös. ”Ljusetmörkretljusetdag” beskriver Hultenheim träffande. Läsningen gör texten till en såpbubbla, färgrik, skiftande och genomskinlig på samma gång. ”Skummet över vattenytan i badkaret. Det öronbedövade ljudet av bubblor som brister. Många små bubblor som dör. Öformationer av bubblor söker sig till andra, som i sin tur bildar länder där de bygger vidare på kontinenter. Då och då tar en stor bubbla sig loss och ut på öppet hav. När den spricker sker det i triumf över att förvandlas till många små.”Julia PennlertAnna HultenheimLjusetmörkretljusetdagAlbert Bonniers Förlag

Det engelska kultbandet Joy Division och dess legendariske sångare och textförfattare Ian Curtis är ständigt aktuella. Nu kommer en diktsamling av Peo Rask som är en personlig tolkning av Ians texter på svenska. Bandet Joy Division bildades i Manchester runt 1977, de brukar räknas till den så kallade postpunkens viktigaste band. Deras speciella sound och Ians unika texter och scenframträdanden som till viss del orsakades av hans epilepsi gav dem snabbt en kultstatus i underground kretsar och första skivsläppet även om det dröjde tills 1978 innan debut albumet Unknown Pleasures släpptes.För att förstå fenomenet Joy Division och Ians texter kan det nog vara en bra början att tänka sig in i hur det var att växa upp och leva i de smutsiga relativt fattiga förorterna i Manchester på sjuttio och början av åttiotalet. Nedgången inom brittisk industri var i full gång, stål- och kolindustrin tvingades avskeda tusentals arbetare som gick en dyster tillvaro till mötes. Det är inte konstigt att denna dystra postindustriella stad påverkade mycket av Ians texter samtidigt som hans epilepsi och återkommande depressioner till sist drev honom till självmord genom hängning vid endast 25 års ålder. Trots detta har bandet skapat två odödliga plattor som för kom att forma stora delar av post punken och gothrocken genom sitt unika sound och att de var en av de första post punk bandet att använda syntar.Diktsamling heter Stillat från det ihop plockade albumet Still som är inspelat efter bandets sista studio och livespelningar tillsammans Jag kan tycka det är märkligt att man döper en samling efter en platta som består av b sidor, halvdåliga live versioner och även om den är remastrad på CD har den en väldig låg kvalité.Själva dikterna är fragmentariska personliga tolkningar av Ians texter och jag frågar mig igen, varför tolka och dessutom översätta en tolkning av en engelsk låt text till svenska när originalet står så tydligt för sig själv? Men när jag tänker bort detta och ser dikterna som just vad de är, en mans upplevelser genom en låt text till hans personliga referenser överfört till det egna diktjaget, då blir det genast lättare att acceptera och uppskatta. Det är en otrolig utmaning att ta sig an en av de riktigt stora textförfattarna inom denna mörka genre och dessutom kunna skapa sig en egen röst ur ekot från den gamle mästaren. Eric AndersonOm man är intresserad av Joy Divisions musik rekommenderas samlingsboxen Heart and Soul.Deobra Curtis biografi om Ian Touchning from a DistancePeo RaskStillatBlack Island Books

Jeff Chang – Can’t Stop Won’t Stop: Hiphop-generationens historiaReverb Förlag Den amerikanske journalisten och författaren Jeff Changs hyllade bok Can’t Stop Won’t Stop har nu hittat en svensk utgivare i det lilla förlaget Reverb. Boken är en djupgående skildring av hiphopens historia ur både en musikalisk och kulturell synvinkel samt ett viktigt dokument över en av vår tids mest intressanta musikaliska kulturyttringar.Genom åren har hiphopens historia skrivits från en uppsjö olika vinklar. Men de flesta böcker, med undantag av David Toops klassiska bok Rap Attack, har bara känts som skrap på ytan när det gäller att försöka visa djupet och bredden inom hiphopen. Därför är Jeff Changs bok Can’t Stop Won’t Stop ett mycket välkommet tillskott på bokfronten.Författaren har en lång resumé bakom sig som bland annat skribent på Village Voice, Urb och Rap Pages och är inte rädd för att gå på djupet. Det som gör den så pass annorlunda mot föregångarna är att den inte bara tar upp det rent musikaliska eller konstnärliga inom hiphopen, utan ger en djup och intressant skildring av det moderna USAs historia. Han har inte bara gjort åtskilliga intervjuer med artister och förgrundsgestalter inom hiphopen som till exempel Afrika Bambaataa, Kool Herc och FAB 5 FREDDY, utan har även tagit en djupare titt på det bakomliggande sociala klimatet i USA på 1960- och 70-talen. Med andra ord har han intresserat sig för det som var grogrunden till vad som idag är en mångmiljonindustri. Chang ägnar en betydande del av boken åt ämnen som New Yorks gängkultur och politiska aktivister, men skriver även om några av de banbrytande artister vi känner till från hiphopens barndom. Det är just detta som gör denna bok oumbärlig för alla som på allvar vill lära sig mer om vad det är som har legat till grunden för den kultur som idag översköljer oss i alla former och medier. Den handlar om så mycket mer än bara de fyra hiphop-elementen: MC-ing, b-boying, DJ-ing och graffiti. En av bokens allra främsta styrkor är att den även behandlar samhället och kampen för överlevnad i en ghettomiljö präglad av de villkor som utgör en viktig beståndsdel av hiphopens förgrundshistoria. I samband med detta känns det värt att nämna att detta inte primärt är en avhandling kring musikaliska milstolpar, utan det är, som titeln beskriver, en bok om hiphop-generationens historia. Med andra ord är den här boken lika relevant för mig som hiphopfantast som för den som intresserar sig för svensk ungdomskultur idag. För den ovane facklitteraturläsaren kan det måhända kännas som ett avskräckande projekt att ta sig an 30-års kulturhistoria på 589 sidor. Författaren har dock lyckats disponera dessa sidor på ett rationellt sätt, och som läsare guidas man med försiktighet in i de olika kapitlen. Rent språkligt kan Can’t Stop Won’t Stop upplevas som enkel, men aldrig som förenklande. Trots sitt nästan biografiska upplägg med vikt kring namn och årtal lyckas Chang med att bjuda sina läsare på många olika djup, i jakt efter hiphopens kärna. Det är en bok lika komplex som den är underhållande, precis som hiphopen själv när den är som bäst.Michael ÖhrnbergDetta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by-nc-nd/2.5/se/ eller skicka ett brev till Creative Commons, 543 Howard Street, 5th Floor, San Francisco, California, 94105, USA.

Daniel Boyacioglu är aktuell med sin nya diktsamling Fint som Snus. Han skriver den sortens poesi som gör sig allra bäst på scenen och inte på papper där hans inre kamp för att rättfärdiga sitt författarskap tar upp allt för stor plats.I slutet av förra året kom, enligt mig, en av de senaste årens bästa svenska skivor, nämligen Visa 2007: Show me the Money där estradpoeten Daniel Boyacioglu och Fredrik Bergström presenterade en handfull underbara poplåtar med bitande, ibland smått självlysande lyrik som omedelbart kröp under min hud och har stannat där sedan dess. Mångsysslare som han är så följer han nu inte upp med en ny skiva, utan en diktsamling, hans fjärde i ordningen.Att Daniel är en duktig skådespelare vet alla som någonsin har haft nöjet att se honom live, och det är där han kommer till sin fulla rätt även som poet. När man får se honom så får man så mycket mer än bara en torr text uppläst, man får genom honom även uppleva den, smaka och känna på den. Boyacioglu kan få en att skratta vilket jag tycker är en oerhört viktig egenskap hos de flesta konstnärer. Men när man öppnar Fint som Snus och börjar läsa så slås man väldigt snabbt av att det är något som saknas, den känns inte fullständig. Det är Daniels person, röst och energi man saknar. Nu när man enbart har hans texter att ägna sig åt så ser man snabbt brister. Övergången från estradpoesin till det skrivna funkar inte riktigt. Daniel är dock en mycket talangfull poet och när han är bra så är han riktigt bra, som i Några Verser Sanning: ”För att skriva en äkta kärleksdiktbehöver jag 17 rader metaforför två och en halv rad sanning”Men annars så ägnar han alltför mycket energi och tid på att försöka rättfärdiga att han skriver poesi. Att han minsann fortfarande är en vanlig snubbe från förorten som inte är någon mesig poet. Det blir alltför mycket snack om att vara äkta, vilket blir väldigt tröttsamt i längden. Detta hindrar honom många gånger från att våga ta ut svängarna och han törs inte sticka ut från de mallar som han i sina texter upprepande säger sig inte kunna hållas inom. Detta gör att Fint som Snus bara känns som en ostrukturerad halvfärdig skiss. Hade han bara vågat tro på sin egen förmåga och helt struntat i vilket epitet som folk sätter på honom så tror jag att det hela hade kunnat bli mycket bättre. För som jag nämnde tidigare så är Daniel Boyacioglu en talang av hög rang och han skulle kunna producera litterära mästerverk. Men tills vidare så ser jag hellre fram emot hans kommande skivsläpp No Hit Wonder än hans nästa diktsamling.Michael ÖhrnbergDaniel BoyaciogluFint som snusWahsltröm & Widstrand 2006