Dans- och teaterfestivalen går tyvärr många förbi trots att den har kommit att bli en av de största festivalerna inom sin genre och den går av stapeln just i Göteborg. Ett utav festivalens problem kanske är att nå fram till sina besökare, men frågan om man vill nå fram till en bredare besökskrets är också adekvat att ställa sig.

Under festivalen hålls ett antal öppna seminarium (öppna i den meningen att man kan komma in gratis med sitt festivalkort) som kallas Open Lab. Just ett av dessa seminarium, som plural besökte, skulle behandla frågan hur scenkonstutbildningarna ser ut idag och hur svarar dessa mot den befintliga arbetsmarknaden.

I en paneldebatt med Danjel Andersson som samtalsledare dryftades en mängd olika frågor kring hur utbildningar i dans och teater utformas och upplevs av de inbjuda i panelen. Publiken bestod till stor del av unga människor som säkerligen själva var studenter. Dans- och teaterfestivalen har under den tid som den pågår (i år mellan 15-24/8) möten med studenter varje morgon och just idag hade man talat om utbildning. Efter festivalens slut möts studenterna och festivalledning och andra medverkande konstnärer för att diskutera hur festivalen har avlöpt. Man får då också möjlighet att skapa sina egna verk.

Som utomstående eller folklig besökare kanske inte Open Lab seminarierna erbjuder ett mervärde av festivalen eftersom det kan upplevas som en klubb för inbördes beundran. Men för de unga människor som själva funderar på att påbörja en konstnärlig utbildning ser jag debatten kring "Utopi eller?" som värdefull.

   Florian Malzacher lärare vid, vad jag tolkade som en Performanceutbildning, skolan Giessen, fick mycket utrymme. Begreppet Giessensyndromet, som inte säger oinvigda så mycket, kommer från skolans kontroversiella urvalsmetoder och har resulterat i berömda konstnärsgrupper. Urvalsprinciperna till skolor av konstnärlig art var en av de saker som upptog  debattpanelens intresse. På Giessen ville man inte att de ansökande skulle ha någon som helst klassisk bildning i form av tidigare teoretiska eller praktiska kunskaper inom ämnen som teater och dans. Ju mer obildad man var (också ett begrepp av normativ värderingsgrad) desto bättre chanser hade man att antas till skolan. Ett spännande förhållningssätt minst sagt.

Åsa Rehndal, dramaturg, berättade om urvalsprinciperna till Dramatiska institutet vilket också var högintressant och i vissa fall provocerande. Hon beskrev DI som en skola där man som student i hög grad är styrd och automatiskt får en kvalitetsstämpel vid examen vilket leder till jobb. Alltså en både positivt och negativt styrd utbildning, eftersom man kommer ut till en svensk tv- och filmproduktion med goda arbetsmöjligheter men då får svårt att söka sig andra mer kreativa vägar eller nå en internationell marknad.

   Urvalsprincipen till DI innebär att man skriver en text från vilken man väljs ut till intervju där man skall beskriva sin syn på dramatik, regi eller vilken inriktning man nu väljer. Därefter får man ett ämne och en timma på sig att skriva en pjäs. Sedan följer ytterligare ett urval och intervjuförfaranden där det är viktigt att man kan beskriva sin förmåga att arbeta i grupp. All undervisning på DI sker i grupp. Där kan finnas en motsättning till uppfattningen om att många konstnärer inte är gruppmänniskor och därför blir bortvalda direkt. Intressanta frågor att höja till diskussion alltså, särskilt för dem som funderar på en framtida yrkeskarriär inom liknande yrken.

Den fråga som moderatorn Andersson fiskade efter kom man aldrig tillfredsställande nära. Är utbildningarna utformade efter marknaden eller bör de ens vara det? Likaså kunde man önska sig svar på frågor kring hur många det är som verkligen får jobb efter avslutade utbildningar och hur många studenter det är som utbildas varje år. I vilket fall gav besöket på Open Lab ett ökat intresse för dessa frågor och de skulle ha ett värde för många fler än de cirka 70 personer som var med på seminariets sittning.

Av: Daniella Brummer Pind 

Haruki Murakamis västerländskt influerade stil kan naturligtvis ha bidragit till den internationella framgången, men framförallt måste det vara svårt att inte fängslas av hans språk och berättarstil. Sakta men säkert börjar verken av den nutida japanske författaren översättas till svenska, och Fågeln som vrider upp världen är det senaste i raden.

Toru Okada undersöker försvinnandet av sin fru Kumiko, som påstår sig ha lämnat honom för en annan man. Toru tror däremot att det är något annat som ligger bakom, och samtidigt börjar hans tidigare normala liv besökas av mystiska personer som på något sätt verkar vara inblandade i det hela. Då och då hör han en fågel med ett hackande läte och han börjar kalla sig själv för Nyckelfågeln. Han tillbringar allt mer tid på bottnen av en sinad brunn, och sakta men säkert börjar verkligheten närma sig hans drömvärld. Drömmen skildras dock lika verklighetstroget och gränsen för sanning och fantasi ifrågasätts på ett magiskt beskrivande sätt.

De nya människorna som dyker upp i Torus liv blir bara mer speciella och underliga under berättelsens lopp, men Murakamis personskildringar känns hela tiden lika självklart genuina. Särskilt tycker jag om porträttet av den unga grannflickan Mei Kasahara, med hennes morbida funderingar och hennes naturliga sätt att småprata om allt möjligt.

Boken tar även upp berättelser om Japans invasion av Manchuriet under 1930-talet och om de sibiriska fångläger dit många japanska krigsfångar deporterades efter andra världskriget. Även den delen är välskriven med reflektioner över krigsbrotten, men Fågeln som vrider upp världen brister i sin helhet på att de olika rösterna är för spretiga. I mitt tycke är boken lite väl lång för att passa Murakamis berättarstil. De olika händelserna som snuddar vid varandra knyts till en viss del ihop, men utan att ge särskilt många svar. Men så verkar ju slut (och egentligen hela berättelser) som är öppna för tolkning vara karaktäristiska för Murakami.

Säkert är dock att jag rekommenderar Murakami för språket och de levande beskrivningarna. Handlingen kommer i andra hand.


Sonja Pettersson


Haruki Murakami
Fågeln som vrider upp världen
741 s., Norstedts, 2007
Översättning: Eiko och Yukiko Duke

Fransmannen Jean Giono föddes 1895 i Manosque i norra Provence och han förblev hemorten trogen ända fram till sin död 1970. I dessa trakter utspelas även flera av hans verk, däribland Mannen som planterade träd, en märkvärdigt vacker berättelse om människans förmåga att skapa och förändra, och om hennes förhållande till och beroende av naturen.

Historien bakom berättelsen är närapå lika fascinerande som berättelsen i sig och återges av författarens dotter, Aline Giono, i en ytterst underhållande artikel som första gången publicerades 1975 och nu återfinns i slutet av boken.

Det var 1953 som den amerikanska tidskriften Reader’s Digest bad Giono att skriva något under rubriken ”Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött”. Han valde att berätta om en ensam herde vid namn Elzéard Bouffier, som viger sitt liv åt att plantera träd i ett område som en gång sprudlade av liv, men som blivit ett kargt och öde landskap. Berättelsen mottogs till en början med stor entusiasm av tidskriften, men när det uppdagades att Giono diktat ihop alltsammans, att det aldrig existerat någon trädplanterade herde med det tjusiga namnet Elzéard Bouffier, blev berättelsen refuserad. Uppenbarligen kände sig redaktörerna på tidskriften förnärmade av att Giono hittat på historien, eftersom de valde att tacka nej till hans enastående berättelse om den träget arbetande herden. Detta roade författaren ordentligt, vilket dottern berättar om i sin artikel.

Berättelsen inleds med att berättarjaget av en tillfällighet under en vandring kommer i kontakt med herden och förundras över hans målmedvetna arbete med att plantera träd. Tålmodigt arbetar han år ut och år in med sitt livsprojekt, och berättarjaget gör till vana att återvända till trakten för att följa utvecklingen, se hur träden slår rot och landskapet åter börjar grönska. Både första och andra världskriget rasar utan att störa herden i hans arbete. Han lever helt enkelt sitt eget liv, långt ifrån krigens destruktivitet, och gör sin plats på jorden till ett bättre ställe.

Ensam är stark. Det är en tes som Giono driver i Mannen som planterade träd. Men denna styrka är fjärran från egocentriska och nyliberala ideal. I stället handlar det om människans förmåga att skapa en bättre tillvaro åt sig själv och andra genom uppoffringar och insikten att människan ingenting är utan den natur hon lever i. Mannen som planterade träd är kort sagt en utmärkt berättelse om att skapa liv och lycka.

Mathias Olsson

Jean Giono
Mannen som planterade träd
47 s. Elisabeth Grate Bokförlag
Översättning: Pontus Grate

Som stilist påminner Anders Paulrud i sina bästa stunder om Stig Claesson. Liksom Claesson äger Paulrud förmågan att med värme, vemod och humor berätta en anekdot hämtad ur den mest vardagliga vardaglighet. Prosan är avspänd och träffande, naturlig och enkel. I Som vi älskade varandra är Paulruds släktskap med Claesson emellanåt ytterst påtagligt och romanen är riktigt lyckad.

Romanens ramberättelse handlar om fem medelålders vänner som känt varandra sedan barn- och ungdomsåren. Det är Anders och Solveig, Mikael och Karin samt den något egensinnige konstnären Harry. Varje midsommar träffas de för att traditionsenligt fira högtiden i det rosa huset i Karlskrona skärgård. Men när det drar ihop sig till 2006 års midsommarfirande är det inte som det brukar vara. Bara Anders och Solveig infinner sig såväl kroppsligt som själsligt. Mikael har stängt in sig i ett rum på övervåningen med sprit och tabletter. Karin är spårlöst försvunnen och Harry befinner sig någon helt annanstans i världen.

Emellanåt balanserar Paulrud på gränsen till det patetiska och är snubblande nära att trilla dit i något slags medelålders krisprosa, framför allt när han skriver om förlorad kärlek, men på något sätt lyckas han ändå för det mesta hålla sig på rätt sida om gränsen. Kanske beror det på uppriktigheten i hans berättande, vilket räddade honom i hans förra roman, Kärleken till Sofia Karlsson. Den romanen var annars bara med sitt tema, en medelålders man som blivit dumpad av en tjugosex år yngre kvinna, dömd att avfärdas som patetisk och gubbsjuk. Med andra ord förefaller Paulrud ha en märkvärdig förmåga att lyckas undvika det patetiska.

Vid det rosa huset med en vänkrets slagen i spillror börjar Anders se tillbaka på hur samhället en gång varit och hur hans och vännernas liv har utvecklats. Och det är i dessa tillbakablickar Paulrud verkligen imponerar. Den tragikomiska berättelsen om de något vidlyftiga dryckesvanorna på Aftonbladets kulturredaktion när det begav sig är en härlig anekdot. Så även den absurda historien om försöken att få den plikttrogna postkassörskan att öppna brevlådan sedan Anders ångrat ett i vredesmod skrivet och postat hatbrev till sin älskade. Eller de kärleksfulla berättelserna om moderns längtan att spela piano och faderns drömmar att resa ut i världen. Människan är stor i sin litenhet och måste helt enkelt tillåtas drömma och längta för att härda ut. Om detta berättar Anders Paulrud och han gör det utomordentligt bra.

Mathias Olsson

Anders Paulrud
Som vi älskade varandra
Albert Bonniers Förlag 282 s.

För de flesta av oss innebär vistelsen på ett hotellrum en temporär lösning i boendefrågan. Denna uppfattning verkar dock inte delas av Albert Cossery, som 1945 flyttade in på det hotellrum i Paris där han fortfarande, alltså drygt sextio år senare, bor kvar.Den 92-årige Cosserys produktion är tämligen ringa till sitt omfång. Under sitt författarskap, som spänner över sextio år, har han publicerat åtta titlar. Novellsamlingen Människorna Gud glömde utkom i Frankrike 1940 och är Cosserys debut. För att sätta in författaren i ett sammanhang kan det nämnas att han under 1940-talet umgicks i samma kretsar som dåtidens franska litterära elit, med Jean-Paul Sartre och Albert Camus i spetsen.Det är först nu som Människorna Gud glömde översatts från originalets franska till svenska, vilket är att betrakta som en stor välgärning, och översättaren Johannes Flink ska ha beröm för ett utmärkt genomfört arbete.Boken innehåller fem noveller som alla utspelar sig i fattigkvarteren i Kairo, staden författaren själv växte upp i. Karaktärerna som äntrar scenen hör hemma i samhällets utkanter. De plågas av bristen på mat och överflödet av sol. Svälten och hettan gör dem dåsiga och trötta, vilket är ständigt återkommande inslag i novellerna. De ger sig hän åt haschrökning och sexuella njutningar, sysselsättningar som knappast kan sägas glorifieras eller romantiseras, men heller inte moraliseras eller fördöms.Men novellerna i Människorna Gud glömde stannar inte vid att blott vara en beskrivning av människor i förfall och hemfaller inte för ett ögonblick åt medömkan. I novellerna finns ett ställningstagande för utanförskapet och en kritik mot det så kallade civiliserade samhället. Detta ger Sayed Karam i bokens avslutande novell, ”De svältande drömmer bara om bröd”, exempel på. Efter att ha funderat över tillvaron kommer han fram till följande slutsats: ”Hädanefter ska min kärlek ha en mening och mitt liv en orsak. Att leva ska för mig vara: att slåss. Att slåss, nu och alltid mot de barbariska krafter som får folkets barn att vandra barfota i rännstenen”.

Språket är märkvärdigt vackert med tanke på de trasiga karaktärer och skitiga miljöer som gestaltas och möjligen går det att karaktärisera novellerna som ett slags makabra sagor.

Förhoppningsvis innebär utgivningen av Människorna Gud glömde att de som uppskattar generationskamraterna Sartre och Camus också hittar till Albert Cossery. Det är han värd. 

Mathias Olsson

Albert Cossery
Människorna Gud glömde
125 s. Modernista
Översättning: Johannes Flink

Blev tipsad av Johan om Larkin Grimm mfl på Hagateatern i onsdag denne man brukar ha en förträfflig musik smak dessutom hade jag hört rykten om hennes fantastiska röst, så jag gick dit. Det på ett sätt är det trist att en artist helt präglar minnet av en spelning med flera. För Lobo som senare spelade med Larkin, var en fantastisk gitarrist och Luck Dragons friforms elektronika där publiken fick delta i musikskapandet var bra, sättet att kombinera musik och film och synka dem är väldigt snyggt. Men Larkin Grimm var helt otrolig, med en röst som går rakt in i hjärtat. Det är en blandning av traditionell blues, singer song writter folkmusik, blandat med en drömsk stämning ett filter av modern psykedelika kanske. Hennes sånger är ett eget universum i sig, hon anknyter till naturen som hon representerar nästan som ett slags ande. Det finns animism, new age, psykedeliska inslag men med både humor och ett slags "lagom" låter visserligen lite löjlig i sammanhanget egentligen men distans eller insiktsfullhet kanske är bättre ord. När Lobo sedan spelade några låtar med henne blev upplevelsen än mer sensationell. Tyvärr slutade naturligtvis musiken för tidigt, även om vi fick ett extra nummer om blå ödlor man kan använda som öronhängen... och jag gick hem med en magisk röst fortfarande kvar som ett eko i öronen.

av: Eric Anderson-plural 

Mirja Unge serverar oss ett bord av knepiga relationer och underliga situationer i sin nya novellsamling Brorsan är mätt.

På en snabb men uppdaterad Dagerman/Joyce-rabblande stil för Mirja Unge oss in i ögonhålorna och det yttre tankeskiktet hos ett urval personer och vi får följa med i urklippta versioner av deras upplevelser. Unges berättelser varierar karaktärsmässigt, men knappast tematiskt. Än följer vi en syster vars bror rymt från psyket, än en kvinna som besöker sin morfar som fått en skruv lös, för att gå vidare till en redogörelse för en minst sagt suspekt tvättning av en liten flicka, sedd ur hennes egna ögon.

Tematiken för tanken till Shortcuts, en novellsamling från 1993 där Raymond Carver på ett liknande sätt med ena foten i diskbänksrealism och den andra i surrealistiska vardagsmardrömmar ger oss urklipp från olika människors skumma situationer. Att vi under ytan alla är underliga människor med underliga relationer och upplevelser, förstår vi i såväl Unges som Carvers noveller. Med undantag för några få noveller är situationerna ytterst varierande, men följer ändå samma sorts vardagsmardrömstematik som Carver. Det obehagliga tillåts komma upp till ytan, om än motvilligt. Ofta vill huvudpersonerna inte riktigt tänka det de tänker, utan slätar över situationerna och lämnar dem okommenterade. Ibland känns novellerna alltför avhackade, man får följa med en stund på vägen men förstår inte var man hamnat när den plötsligt tar slut. Andra känns mer berättigade att sluta där de gör, det är snyggt avrundade situationer och det är dem jag gillar bäst eftersom jag får en tydligare helheltsbild trots deras korta inhopp i mitt huvud.

Det som knyter samman novellerna ytterligare är att de alla är skrivna i samma rappa tankeflödestil, med talspråk och uteblivna kommateringar, upprepningar och upphackade meningsbyggnader. Stilen känns som en uppdaterad version av Dagermans novelltaktik såsom den manifesteras i Var är min islandströja? (sic) en flow of consciousness som försöker efterlikna – och lyckas med – ett naturligt tankeflöde. Ibland halkar man på meningarnas riktningar, men allt som oftast glider man med tankeflodens alla svängningar, så att man känner sig som den upplevande. Det är alltid något särskilt med författare vars skrivsätt hänger med in i huvudet, så att man fortsätter att tänka i samma lunk, i samma melodiska meningsuppbyggnader, och det lyckas Unge med.

Det är till och med nästan så att mina drömmar följer i samma takt som berättelserna jag läser.

Mina Widding 

Så stod hon äntligen där, Dolly Parton, och det kändes nästan overkligt. Hon var precis så extravagant och oproportionerlig som jag föreställt mig henne. Sist hon besökte Sverige var före min tid, bokstavligt talat. Nu, efter en femtioårig karriär, gillar alla Dolly, och det är välförtjänt. Hon har en fantastisk repertoar och under sitt besök i Göteborg visar hon prov på sin bredd som låtskrivare och artist. Jag gillar henne bäst när det är mindre banjo och mer röst. Hon är fantastisk i Jolene, Here you come again och Little sparrow, och jag lyssnar gärna på hennes rutinerade prat mellan låtarna, där hon gång på gång återvänder till det faktum att hon en gång i tiden var en fattig liten flicka i Smoky Mountains. Hon har kommit långt sedan dess. Paret framför mig turas om att följa Dollys varje steg med en liten kikare, storbildsskärmarna till trots. Publikens gensvar går inte att ta miste på, arenan är full av rosa cowboyhattar i filt, tändare och kärlek till Dolly Parton. Och hon lovar att inte dröja trettio år innan hon kommer tillbaka nästa gång. Stina Magnusson