Fransmannen Jean Giono föddes 1895 i Manosque i norra Provence och han förblev hemorten trogen ända fram till sin död 1970. I dessa trakter utspelas även flera av hans verk, däribland Mannen som planterade träd, en märkvärdigt vacker berättelse om människans förmåga att skapa och förändra, och om hennes förhållande till och beroende av naturen.

Historien bakom berättelsen är närapå lika fascinerande som berättelsen i sig och återges av författarens dotter, Aline Giono, i en ytterst underhållande artikel som första gången publicerades 1975 och nu återfinns i slutet av boken.

Det var 1953 som den amerikanska tidskriften Reader’s Digest bad Giono att skriva något under rubriken ”Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött”. Han valde att berätta om en ensam herde vid namn Elzéard Bouffier, som viger sitt liv åt att plantera träd i ett område som en gång sprudlade av liv, men som blivit ett kargt och öde landskap. Berättelsen mottogs till en början med stor entusiasm av tidskriften, men när det uppdagades att Giono diktat ihop alltsammans, att det aldrig existerat någon trädplanterade herde med det tjusiga namnet Elzéard Bouffier, blev berättelsen refuserad. Uppenbarligen kände sig redaktörerna på tidskriften förnärmade av att Giono hittat på historien, eftersom de valde att tacka nej till hans enastående berättelse om den träget arbetande herden. Detta roade författaren ordentligt, vilket dottern berättar om i sin artikel.

Berättelsen inleds med att berättarjaget av en tillfällighet under en vandring kommer i kontakt med herden och förundras över hans målmedvetna arbete med att plantera träd. Tålmodigt arbetar han år ut och år in med sitt livsprojekt, och berättarjaget gör till vana att återvända till trakten för att följa utvecklingen, se hur träden slår rot och landskapet åter börjar grönska. Både första och andra världskriget rasar utan att störa herden i hans arbete. Han lever helt enkelt sitt eget liv, långt ifrån krigens destruktivitet, och gör sin plats på jorden till ett bättre ställe.

Ensam är stark. Det är en tes som Giono driver i Mannen som planterade träd. Men denna styrka är fjärran från egocentriska och nyliberala ideal. I stället handlar det om människans förmåga att skapa en bättre tillvaro åt sig själv och andra genom uppoffringar och insikten att människan ingenting är utan den natur hon lever i. Mannen som planterade träd är kort sagt en utmärkt berättelse om att skapa liv och lycka.

Mathias Olsson

Jean Giono
Mannen som planterade träd
47 s. Elisabeth Grate Bokförlag
Översättning: Pontus Grate

Som stilist påminner Anders Paulrud i sina bästa stunder om Stig Claesson. Liksom Claesson äger Paulrud förmågan att med värme, vemod och humor berätta en anekdot hämtad ur den mest vardagliga vardaglighet. Prosan är avspänd och träffande, naturlig och enkel. I Som vi älskade varandra är Paulruds släktskap med Claesson emellanåt ytterst påtagligt och romanen är riktigt lyckad.

Romanens ramberättelse handlar om fem medelålders vänner som känt varandra sedan barn- och ungdomsåren. Det är Anders och Solveig, Mikael och Karin samt den något egensinnige konstnären Harry. Varje midsommar träffas de för att traditionsenligt fira högtiden i det rosa huset i Karlskrona skärgård. Men när det drar ihop sig till 2006 års midsommarfirande är det inte som det brukar vara. Bara Anders och Solveig infinner sig såväl kroppsligt som själsligt. Mikael har stängt in sig i ett rum på övervåningen med sprit och tabletter. Karin är spårlöst försvunnen och Harry befinner sig någon helt annanstans i världen.

Emellanåt balanserar Paulrud på gränsen till det patetiska och är snubblande nära att trilla dit i något slags medelålders krisprosa, framför allt när han skriver om förlorad kärlek, men på något sätt lyckas han ändå för det mesta hålla sig på rätt sida om gränsen. Kanske beror det på uppriktigheten i hans berättande, vilket räddade honom i hans förra roman, Kärleken till Sofia Karlsson. Den romanen var annars bara med sitt tema, en medelålders man som blivit dumpad av en tjugosex år yngre kvinna, dömd att avfärdas som patetisk och gubbsjuk. Med andra ord förefaller Paulrud ha en märkvärdig förmåga att lyckas undvika det patetiska.

Vid det rosa huset med en vänkrets slagen i spillror börjar Anders se tillbaka på hur samhället en gång varit och hur hans och vännernas liv har utvecklats. Och det är i dessa tillbakablickar Paulrud verkligen imponerar. Den tragikomiska berättelsen om de något vidlyftiga dryckesvanorna på Aftonbladets kulturredaktion när det begav sig är en härlig anekdot. Så även den absurda historien om försöken att få den plikttrogna postkassörskan att öppna brevlådan sedan Anders ångrat ett i vredesmod skrivet och postat hatbrev till sin älskade. Eller de kärleksfulla berättelserna om moderns längtan att spela piano och faderns drömmar att resa ut i världen. Människan är stor i sin litenhet och måste helt enkelt tillåtas drömma och längta för att härda ut. Om detta berättar Anders Paulrud och han gör det utomordentligt bra.

Mathias Olsson

Anders Paulrud
Som vi älskade varandra
Albert Bonniers Förlag 282 s.

För de flesta av oss innebär vistelsen på ett hotellrum en temporär lösning i boendefrågan. Denna uppfattning verkar dock inte delas av Albert Cossery, som 1945 flyttade in på det hotellrum i Paris där han fortfarande, alltså drygt sextio år senare, bor kvar.Den 92-årige Cosserys produktion är tämligen ringa till sitt omfång. Under sitt författarskap, som spänner över sextio år, har han publicerat åtta titlar. Novellsamlingen Människorna Gud glömde utkom i Frankrike 1940 och är Cosserys debut. För att sätta in författaren i ett sammanhang kan det nämnas att han under 1940-talet umgicks i samma kretsar som dåtidens franska litterära elit, med Jean-Paul Sartre och Albert Camus i spetsen.Det är först nu som Människorna Gud glömde översatts från originalets franska till svenska, vilket är att betrakta som en stor välgärning, och översättaren Johannes Flink ska ha beröm för ett utmärkt genomfört arbete.Boken innehåller fem noveller som alla utspelar sig i fattigkvarteren i Kairo, staden författaren själv växte upp i. Karaktärerna som äntrar scenen hör hemma i samhällets utkanter. De plågas av bristen på mat och överflödet av sol. Svälten och hettan gör dem dåsiga och trötta, vilket är ständigt återkommande inslag i novellerna. De ger sig hän åt haschrökning och sexuella njutningar, sysselsättningar som knappast kan sägas glorifieras eller romantiseras, men heller inte moraliseras eller fördöms.Men novellerna i Människorna Gud glömde stannar inte vid att blott vara en beskrivning av människor i förfall och hemfaller inte för ett ögonblick åt medömkan. I novellerna finns ett ställningstagande för utanförskapet och en kritik mot det så kallade civiliserade samhället. Detta ger Sayed Karam i bokens avslutande novell, ”De svältande drömmer bara om bröd”, exempel på. Efter att ha funderat över tillvaron kommer han fram till följande slutsats: ”Hädanefter ska min kärlek ha en mening och mitt liv en orsak. Att leva ska för mig vara: att slåss. Att slåss, nu och alltid mot de barbariska krafter som får folkets barn att vandra barfota i rännstenen”.

Språket är märkvärdigt vackert med tanke på de trasiga karaktärer och skitiga miljöer som gestaltas och möjligen går det att karaktärisera novellerna som ett slags makabra sagor.

Förhoppningsvis innebär utgivningen av Människorna Gud glömde att de som uppskattar generationskamraterna Sartre och Camus också hittar till Albert Cossery. Det är han värd. 

Mathias Olsson

Albert Cossery
Människorna Gud glömde
125 s. Modernista
Översättning: Johannes Flink