I Christine Falkenlands värld är gränsen mellan prosa och poesi oftast mycket svävande, i de skrivna orden såväl som i den verklighet de beskriver. Trasdockan utgör till en början inget undantag. Öppningen är dramatisk, vi finner Ylva dinglandes från en bjälke på vinden. Allting tyder på självmord, men obduktionen visar på motsatsen, Ylva var död innan hon hängdes upp i snaran. Vem? Varför? Föräldrarna, som alltid hållit sig eller hållits på avstånd, börjar nysta – vem var Ylva egentligen? I undersökningen av huset finner man en dagbok, kanske hittar man svaren här.Den första delen av Trasdockan är en berättelse i den prosapoetiska anda jag förväntar mig av Falkenland. Där finns en berättarton som skapar en sällsam stämning, men sedan förändras landskapet och man får istället läsa Ylvas dagbok. Att använda sig av dagbokstekniken är ett välanvänt och tacksamt skrivsätt, men i Trasdockan är dock perspektivet inte konsekvent. I vissa stycken får man i kursiv följa en annan karaktär, perspektivet blir den allvetande berättarens. Som läsare kan jag i detta sakna en rytm, ett återkommande mönster som gör det lättare att glömma bort att det faktiskt är en bok man läser. Av en dagbok ställs även ytterligare krav, den skall vara de intima tankar som huvudpersonen valt att skriva ned och finner man där något som tyder på att den är fiktiv blir man genast misstänksam. I detta lämnar Falkenland en del att önska. Frånsett de skrivartekniska hack jag ibland upplever, är dock Trasdockan en bok som jag inte kommer att glömma. Ylvas historia är speciell, den följer inte det vanliga mönstret och är ett utforskande av ett liv som kanske inte riktigt blev som det var tänkt. Där dagboken tar vid, får vi veta att Ylva flyttat tillbaka till sin barndomsstad för att få lugn och ro att skriva. Det blir tydligt att Ylvas ungdomspersonlighet lever kvar i den vuxna Ylva – hon återvänder inte bara till sin barndomsstad, hon återvänder även för att dö i sin gamla skepnad.Mina WiddingChristine FalkenlandTrasdockanWahlström & Widstrand