Fransmannen Jean Giono föddes 1895 i Manosque i norra Provence och han förblev hemorten trogen ända fram till sin död 1970. I dessa trakter utspelas även flera av hans verk, däribland Mannen som planterade träd, en märkvärdigt vacker berättelse om människans förmåga att skapa och förändra, och om hennes förhållande till och beroende av naturen.

Historien bakom berättelsen är närapå lika fascinerande som berättelsen i sig och återges av författarens dotter, Aline Giono, i en ytterst underhållande artikel som första gången publicerades 1975 och nu återfinns i slutet av boken.

Det var 1953 som den amerikanska tidskriften Reader’s Digest bad Giono att skriva något under rubriken ”Den märkvärdigaste människa jag någonsin mött”. Han valde att berätta om en ensam herde vid namn Elzéard Bouffier, som viger sitt liv åt att plantera träd i ett område som en gång sprudlade av liv, men som blivit ett kargt och öde landskap. Berättelsen mottogs till en början med stor entusiasm av tidskriften, men när det uppdagades att Giono diktat ihop alltsammans, att det aldrig existerat någon trädplanterade herde med det tjusiga namnet Elzéard Bouffier, blev berättelsen refuserad. Uppenbarligen kände sig redaktörerna på tidskriften förnärmade av att Giono hittat på historien, eftersom de valde att tacka nej till hans enastående berättelse om den träget arbetande herden. Detta roade författaren ordentligt, vilket dottern berättar om i sin artikel.

Berättelsen inleds med att berättarjaget av en tillfällighet under en vandring kommer i kontakt med herden och förundras över hans målmedvetna arbete med att plantera träd. Tålmodigt arbetar han år ut och år in med sitt livsprojekt, och berättarjaget gör till vana att återvända till trakten för att följa utvecklingen, se hur träden slår rot och landskapet åter börjar grönska. Både första och andra världskriget rasar utan att störa herden i hans arbete. Han lever helt enkelt sitt eget liv, långt ifrån krigens destruktivitet, och gör sin plats på jorden till ett bättre ställe.

Ensam är stark. Det är en tes som Giono driver i Mannen som planterade träd. Men denna styrka är fjärran från egocentriska och nyliberala ideal. I stället handlar det om människans förmåga att skapa en bättre tillvaro åt sig själv och andra genom uppoffringar och insikten att människan ingenting är utan den natur hon lever i. Mannen som planterade träd är kort sagt en utmärkt berättelse om att skapa liv och lycka.

Mathias Olsson

Jean Giono
Mannen som planterade träd
47 s. Elisabeth Grate Bokförlag
Översättning: Pontus Grate

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dans- och teaterfestivalen går tyvärr många förbi trots att den har kommit att bli en av de största festivalerna inom sin genre och den går av stapeln just i Göteborg. Ett utav festivalens problem kanske är att nå fram till sina besökare, men frågan ...

Haruki Murakamis västerländskt influerade stil kan naturligtvis ha bidragit till den internationella framgången, men framförallt måste det vara svårt att inte fängslas av hans språk och berättarstil. Sakta men säkert börjar verken av den nutida japan...

Som stilist påminner Anders Paulrud i sina bästa stunder om Stig Claesson. Liksom Claesson äger Paulrud förmågan att med värme, vemod och humor berätta en anekdot hämtad ur den mest vardagliga vardaglighet. Prosan är avspänd och träffande, naturlig o...

För de flesta av oss innebär vistelsen på ett hotellrum en temporär lösning i boendefrågan. Denna uppfattning verkar dock inte delas av Albert Cossery, som 1945 flyttade in på det hotellrum i Paris där han fortfarande, alltså drygt sextio år senare, ...

Blev tipsad av Johan om Larkin Grimm mfl på Hagateatern i onsdag denne man brukar ha en förträfflig musik smak dessutom hade jag hört rykten om hennes fantastiska röst, så jag gick dit. Det på ett sätt är det trist att en artist helt präglar minnet...