Mirja Unge serverar oss ett bord av knepiga relationer och underliga situationer i sin nya novellsamling Brorsan är mätt.

På en snabb men uppdaterad Dagerman/Joyce-rabblande stil för Mirja Unge oss in i ögonhålorna och det yttre tankeskiktet hos ett urval personer och vi får följa med i urklippta versioner av deras upplevelser. Unges berättelser varierar karaktärsmässigt, men knappast tematiskt. Än följer vi en syster vars bror rymt från psyket, än en kvinna som besöker sin morfar som fått en skruv lös, för att gå vidare till en redogörelse för en minst sagt suspekt tvättning av en liten flicka, sedd ur hennes egna ögon.

Tematiken för tanken till Shortcuts, en novellsamling från 1993 där Raymond Carver på ett liknande sätt med ena foten i diskbänksrealism och den andra i surrealistiska vardagsmardrömmar ger oss urklipp från olika människors skumma situationer. Att vi under ytan alla är underliga människor med underliga relationer och upplevelser, förstår vi i såväl Unges som Carvers noveller. Med undantag för några få noveller är situationerna ytterst varierande, men följer ändå samma sorts vardagsmardrömstematik som Carver. Det obehagliga tillåts komma upp till ytan, om än motvilligt. Ofta vill huvudpersonerna inte riktigt tänka det de tänker, utan slätar över situationerna och lämnar dem okommenterade. Ibland känns novellerna alltför avhackade, man får följa med en stund på vägen men förstår inte var man hamnat när den plötsligt tar slut. Andra känns mer berättigade att sluta där de gör, det är snyggt avrundade situationer och det är dem jag gillar bäst eftersom jag får en tydligare helheltsbild trots deras korta inhopp i mitt huvud.

Det som knyter samman novellerna ytterligare är att de alla är skrivna i samma rappa tankeflödestil, med talspråk och uteblivna kommateringar, upprepningar och upphackade meningsbyggnader. Stilen känns som en uppdaterad version av Dagermans novelltaktik såsom den manifesteras i Var är min islandströja? (sic) en flow of consciousness som försöker efterlikna – och lyckas med – ett naturligt tankeflöde. Ibland halkar man på meningarnas riktningar, men allt som oftast glider man med tankeflodens alla svängningar, så att man känner sig som den upplevande. Det är alltid något särskilt med författare vars skrivsätt hänger med in i huvudet, så att man fortsätter att tänka i samma lunk, i samma melodiska meningsuppbyggnader, och det lyckas Unge med.

Det är till och med nästan så att mina drömmar följer i samma takt som berättelserna jag läser.

Mina Widding