Så stod hon äntligen där, Dolly Parton, och det kändes nästan overkligt. Hon var precis så extravagant och oproportionerlig som jag föreställt mig henne. Sist hon besökte Sverige var före min tid, bokstavligt talat. Nu, efter en femtioårig karriär, gillar alla Dolly, och det är välförtjänt. Hon har en fantastisk repertoar och under sitt besök i Göteborg visar hon prov på sin bredd som låtskrivare och artist. Jag gillar henne bäst när det är mindre banjo och mer röst. Hon är fantastisk i Jolene, Here you come again och Little sparrow, och jag lyssnar gärna på hennes rutinerade prat mellan låtarna, där hon gång på gång återvänder till det faktum att hon en gång i tiden var en fattig liten flicka i Smoky Mountains. Hon har kommit långt sedan dess. Paret framför mig turas om att följa Dollys varje steg med en liten kikare, storbildsskärmarna till trots. Publikens gensvar går inte att ta miste på, arenan är full av rosa cowboyhattar i filt, tändare och kärlek till Dolly Parton. Och hon lovar att inte dröja trettio år innan hon kommer tillbaka nästa gång. Stina Magnusson