Daniel Boyacioglu är aktuell med sin nya diktsamling Fint som Snus. Han skriver den sortens poesi som gör sig allra bäst på scenen och inte på papper där hans inre kamp för att rättfärdiga sitt författarskap tar upp allt för stor plats.I slutet av förra året kom, enligt mig, en av de senaste årens bästa svenska skivor, nämligen Visa 2007: Show me the Money där estradpoeten Daniel Boyacioglu och Fredrik Bergström presenterade en handfull underbara poplåtar med bitande, ibland smått självlysande lyrik som omedelbart kröp under min hud och har stannat där sedan dess. Mångsysslare som han är så följer han nu inte upp med en ny skiva, utan en diktsamling, hans fjärde i ordningen.Att Daniel är en duktig skådespelare vet alla som någonsin har haft nöjet att se honom live, och det är där han kommer till sin fulla rätt även som poet. När man får se honom så får man så mycket mer än bara en torr text uppläst, man får genom honom även uppleva den, smaka och känna på den. Boyacioglu kan få en att skratta vilket jag tycker är en oerhört viktig egenskap hos de flesta konstnärer. Men när man öppnar Fint som Snus och börjar läsa så slås man väldigt snabbt av att det är något som saknas, den känns inte fullständig. Det är Daniels person, röst och energi man saknar. Nu när man enbart har hans texter att ägna sig åt så ser man snabbt brister. Övergången från estradpoesin till det skrivna funkar inte riktigt. Daniel är dock en mycket talangfull poet och när han är bra så är han riktigt bra, som i Några Verser Sanning: ”För att skriva en äkta kärleksdiktbehöver jag 17 rader metaforför två och en halv rad sanning”Men annars så ägnar han alltför mycket energi och tid på att försöka rättfärdiga att han skriver poesi. Att han minsann fortfarande är en vanlig snubbe från förorten som inte är någon mesig poet. Det blir alltför mycket snack om att vara äkta, vilket blir väldigt tröttsamt i längden. Detta hindrar honom många gånger från att våga ta ut svängarna och han törs inte sticka ut från de mallar som han i sina texter upprepande säger sig inte kunna hållas inom. Detta gör att Fint som Snus bara känns som en ostrukturerad halvfärdig skiss. Hade han bara vågat tro på sin egen förmåga och helt struntat i vilket epitet som folk sätter på honom så tror jag att det hela hade kunnat bli mycket bättre. För som jag nämnde tidigare så är Daniel Boyacioglu en talang av hög rang och han skulle kunna producera litterära mästerverk. Men tills vidare så ser jag hellre fram emot hans kommande skivsläpp No Hit Wonder än hans nästa diktsamling.Michael ÖhrnbergDaniel BoyaciogluFint som snusWahsltröm & Widstrand 2006